Säkramiljön.nu

Min granne Staffan berättar idag att han var ett år gammal 1939 i Helsingfors när ryssarna började bomba. Han och familjen bodde hela kriget i en källare. Pappan var inkallad. Att prata med Staffan om det pågående kriget i Ukraina ger perspektiv och respekt. Att idag försöka känna efter om risken för krig gör att man snackar och tänker med större respekt genom att höra orden och i lika grad pauserna i samtalet. Det är faran som då kan förnimmas. Om allvarliga kränkningar sker med kinesiska drönare eller ryskt flyg blir inte det viktigaste. En sådan krigsteknisk diskussion blir lätt ett försök att veta mest och bäst.

Värdigheten hos en sörjande familjefar som förlorat sin fru och två barn vid beskjutning från rysk pansarbil är ett minne för oss som såg Aktuellts program inför årsdagen den 24 februari.

Antydningar har gjorts bl.a från statsminister Kristersson att alliansen mellan Sverige och Finland kan bli mer komplex vid separatförhandlingar med Turkiet. Det är ett understatement. De båda ländernas företrädare uttrycker sig mycket försiktigt, men i grunden korrekt. Vad som torde upplevas som ett tabu för båda länder är övertoner eller tecken som kan tyda på söndring mellan länderna. Har Turkiets Erdogan varit nyttig idiot till Putin för att härska genom söndring? Fullt tänkbart. Koranbränning med mera är, eller kan vara skenproblem för att skapa nya positioner.

Men reaktionerna kommer åtminstone till en början att bli väldigt svåra att avläsa. I både Finland och Sverige torde alla aktörer försöka avhålla sig från kritik som kan växa till öppet gräl på olika nivåer. Möjligen kommer en debatt i sociala medier med deltagare som inte förstår vådan av gräl angående Finlands frikoppling gentemot Sverige. Det ska till mycket för att ett stort offentligt gräl utbryter i de stora medierna. Det är i högsta grad kontraproduktivt. Något som Putin skulle välkomna. Och eventuellt utnyttja i en upptrappning som skulle kunna drabba hela regionen.

Snart har alla tänkbara steg i processen för ett utvidgat NATO utmålats. Efter Finlands tillkännagivande att de kan gå vidare i processen utan gemensamt inträde med Sverige riskerar Turkiet, läs Erdogan, förlust i prestige. Turkiets diktator har redan förlorat ett stycke prestige efter att Finland tog initiativet för en deklaration om möjligheten att frikoppla sig från samtidig ratificering av Sverige. Även här gäller att anfall är bästa försvar. Utsikten för Erdogan att Sverige kommer efter Finland kan bli förödmjukande. Utspädningseffekten av ett samtidigt godkännande av de två länderna går förlorad i propagandan, både utrikes och inrikes. Om Sverige ska godkännas för sig i ett senare skede kan Erdogans nederlag i förhandlingarna bli satt på sin spets. Enkelt kan det uttryckas så att Erdogan kan godkänna Finland utan större problem med hemmaopinionen. Att tvingas godkänna Sverige ensamt i ett senare skede kommer att smaka rejält med skit för Erdogan och hans underlydande.

Den enda variant som ännu inte har förts fram är att Erdogan först godkänner Sverige och därefter Finland. Men det vore alltför långsökt, även i Erdogans värld.

Hur kan debatten karaktäriseras? Är det en debatt om optimal produktion på kort eller lång sikt? Är det en debatt om bästa produktionssätt i någon mening? Är det en debatt om att utesluta vindkraft? Är det en debatt om att utesluta kärnkraft? Flera formuleringar om tänkbara principer kan ställas upp. Men om vi tar exempel från pågående debatter som bedrivs av politiker eller allmänhet ser vi att debatten inte har skapat renodling för beslut på kort och lång sikt. Förhållanden i debatten kan beskrivas som ”hela havet stormar”.

Ett dagsaktuellt exempel är den motsättning som Dagens industri pekar på, nämligen den mellan Busch och Åkesson. Ministern Busch utlovar nya stora snabba satsningar på vindkraft. Tidöavtalets nyckelperson Åkesson står kvar vid satsningar på kärnkraft. Kan vara ett hot mot Tidöavtalet. Men som debatten utvecklats har troligen lejonparten av deltagarna vant sig vid att allt kan föreslås, allt kan sägas för närvarande om val av energiformer. Det är inte längre lika provokativt som det varit tidigare. Tröskeln har höjts. Den scenförändringen har skapats av det allvarliga läget i världspolitiken och nedgången i ekonomin i Sverige och världen. Att ropa på mer vindkraft eller kärnkraft idag är som en mild västanfläkt jämfört med debattklimatet före februari 2022 när värdeskalorna för livet i sin helhet förändrades på några dagar.

I så många sammanhang som möjligt kan tragedin i Turkiet och Syrien berättas och beklagas. Vad är det som gör att vi avstår, att vi inte vågar och vill? Frågan kommer obevekligen upp, ofta. Lika ofta kommer vi fram till att vi inte har något att säga, att andra uttrycker sig bättre, mer initierat, mer verkningsfullt. Så kan det vara, ändå kan vi alla göra något. Tänk om alla 99 procenten som tiger i brist på tillfälle skulle uttrycka sin solidaritet.

I media har sagts att Sverige ska bistå med 30 miljoner kronor. Det är väldigt lite i sammanhanget. Frivilligorganisationer har gjort sig klara för snabbt bistånd på plats, bl.a med sökhundar. Låt oss nu verka för att tragedin får största möjliga uppmärksamhet genom ett stort event i massmedia där vi alla kan bidra efter förmåga. Det har ett egenvärde att så många organisationer och privatpersoner som möjligt ger sitt bidrag till de lokalt drabbade och till alla andra som berörs av katastrofen, över alla gränser.